Att bo i Stockholm

Jag flyttade till Stockholm precis före jul 2015, innan det har jag bott i Hjo, Skövde, Tibro, Vänersborg, Karlstad, Kiruna och Linköping. Jag har alltså bott i allt från små hålor (Hjo och Tibro) till småstora (Skövde och Vänersborg) och större städer (Karlstad och Linköping) – men nu bor jag i storstan, Stockholm, och jag älskar det. Rytmen i staden, pulsen, passar mig perfekt. Att en flytt hit dessutom innebar flera jobbförfrågningar och en fast anställning är inget minus direkt.

Men.. det finns några saker som stör mig enormt. Eller egentligen bara en sak, de som bor här. Från att ha vuxit upp och bott i Hjo, en liten håla vid Vättern med en knapp befolkning på totalt 7.000 i hela kommunen där alla känner alla och där man umgås med sina grannar till att hamna i Stockholm där man behöver åka en timme med tåg och tunnelbana för att komma hem till sina vänner är en enorm kontrast. Speciellt om man ser till de som bor där, de man möter på stan.

Vi kan börja med något så enkelt som att kliva av pendeltåget på centralen. Låter väl hyfsat enkelt? Man inväntar att tåget ska ankomma, går till dörrarna och när de öppnas så går man ut. Klart.

Men inte i Stockholm. Här är det en blandning av rugby och kampsport för att komma av. För det är inte bara du som ska av.. minst 20 andra ska också av och 20 ytterligare vill kliva på – och alla vill göra det samtidigt. Om mot förmodan de påstigande passagerarna faktiskt har vett att vänta tills du och de andra klivit av först så gör de det precis utanför dörrarna så du måste antingen knuffa dig ut eller frivolta över dem.

Vid ett tillfälle så tröttnade jag.. jag och Cattis skulle av och två damer runt 40-50 skulle på. De klev på direkt, rakt framför mig och Cattis. Jag gick ändå och tog mina 105kg och dundrade rakt in i damerna. Jag hoppas att det kändes när de slog i tågväggen så de lär sig vänta nästa gång.

Men staden då? Den är fantastisk. Den har allt man kan önska sig. Det finns 3 pubar i varje hörn varvat med någon form av butik (Pressbyrån, 7/11 eller liknande). Du kan inte nysa utan att råka nysa på antingen en krog eller butik. Kollektivtrafiken går såpass bra att jag sällan behöver kolla när tågen går – bara vilket (inte lärt mig alla linjer än) och varifrån.

En fin sak dock med folket i den här stan är att de inte bryr sig, du kan klä dig hur du vill, ha håret hur du vill. Du kan ligga med vem eller vilka du vill och inte en jävel reagerar. Hade jag haft två flickvänner i Hjo så hade jag inte kunnat gå och handla på ICA utan att byinvånarna hade blängt på mig som om Satan själv växte ur skrevet på mig. I Stockholm så ja, som jag redan sagt – ingen bryr sig. Alla är redan så jävla konstiga så ingen sticker ut.

Däremot är det också en stor brist hos stockholmarna, att de inte bryr sig. Idag på vägen till tåget hem så reagerade jag på att en herre försökte få hjälp med något på väldigt dålig engelska. Han försökte få kontakt med förbipasserande med orden ”excuse me, I’m a tourist…” men längre kom han inte, ingen såg upp, ingen stannade. Jag stannade. Jag frågade om han behövde hjälp. Det gjorde han.

Visade sig att han tappat bort sina glasögon och behövde assistans med att hitta en butik där han kunde köpa nya. Jag guidade honom till närmsta köpcenter där han förmodligen skulle kunna lösa sitt problem. Jag hoppas det för den stackars fransosen var blind som en mullvad utan sina glasögon.

Men hur svårt är det egentligen att stanna upp och kolla vad en medmänniska behöver hjälp med? Han uttryckte sig till och med lite ledsamt över vilket konstigt land Sverige är – eftersom ingen vill hjälpa till. Jag ursäktade stockholmarna med förklaringen att de är just stockholmare.. och att jag är från ”landet”.

Aldrig sett det som något bättre förut men idag har jag lite ändrad syn på saken. Så, alla läsare – om jag någonsin blir en av de där stockholmarna.. tvinga mig att flytta tillbaka till Hjo igen.

I övrigt trivs jag, jag har sällan tråkigt. Det hade jag ofta i Hjo. Även om jag inte faktiskt lever så annorlunda så finns ändå känslan av möjligheter i bakhuvudet.

Slutligen, Stockholm är också platsen där jag träffade Ylva.. och återigen flyttade tillsammans med Cattis och Tova. Det känns som att livet faller på plats igen. Att sker återigen är som de ska.

Vi ses på stan!

 

Melin

 

Kommentera