Väggen

Häromdagen fick jag en fråga som jag inte var riktigt förberedd på… men den fick mig att fundera och det här inlägget är första steget i processen att erkänna för mig själv – jag är trött. Väldigt trött.

Daniel. Hur mår du?

En så enkelt formulerad fråga, men ändå så träffsäker. För att kunna svara på den så behöver jag dock gå igenom senaste årets händelser.

I början på året så hade jag precis tagit mig ur ett tungt beroende av medicinering för mitt knä (som jag fick opererat hösten innan). Jag fick också jobb på ett företag som visade sig vara 100% bluff och som inte betalade ut löner. Efter det gick det snabbt nedför. Skulderna växte och jag jobbade hårt för att lösa dem. Det gick ibland, ibland inte.

Problemen för mig blev bara fler under året och hur jag än kämpade så blev det inte bättre och jag blev bara tröttare och tröttare – mindre och mindre energi. Jag mådde sämre hela tiden.

Senare under året separerade jag och Cattis – och jag tror att det blev sista sparken som behövdes för att jag skulle gå ner totalt. Jag gick helt enkelt in i väggen – även om jag vägrade inse det själv. Jag intalade mig själv att jag allt kunde fixa allting. Det kan jag inte – och nu har jag insett det själv. Jag orkar inte. Jag är slut, jag är inte längre personen jag vill vara, kunde vara. Jag ska bli den igen men just nu kan jag inte. Jag orkar inte helt enkelt.

(självklart så har det hänt bra mycket mer än så men de händelserna var nog ändå de som avgjorde mest)

I veckan som kommer så kommer jag sjukskriva mig – hur länge vet jag inte men jag vet att jag måste begränsa mig för att klara av att ta hand om det som är viktigast, min familj. Under tiden som varit så har jag helt försummat den – för att jag inte orkat, jag har inte ens orkat med mig själv helt enkelt. Och nu har jag nått gränsen totalt.

Jag känner att jag måste fokusera på de små sakerna ett tag, de som får mig att må bra. Njuta av livet lite. Bara vara jag – få tillbaka kontrollen igen och ta hand om mig och de runt mig, innan det är försent och jag kollapsar totalt. Jag har gjort det förut, då bodde jag i Karlstad och de som känner mig bäst vet hur det gick då – problemet är alltså att jag börjat se samma mönster igen, jag slutar bry mig. Jag stänger av och slutar helt enkelt engagera mig.

Känslan jag har inombords kan jämföras med ett svart hål. Vad jag än gör så blir det bara större och suger i sig mer av det som är jag. Jag har inte märkt det förut, men nu är det nästan allt jag känner av. Ett svart hål – en enorm tomhet.

Jag är så trött att jag inte ens orkar gå och lägga mig på kvällen utan sitter uppe tills klockan är tre, fyra.. varje natt.

Jag vet att ni är ett gäng där ute som märkt att jag inte mår så bra – jag har tappert ljugit för er – men enbart för att jag ljugit för mig själv.

Så här är den nakna sanningen: Jag mår skitdåligt. Jag orkar ingenting, jag är trött på världen och hur allt går åt helvete vad jag än gör. Det måste få ta ett slut. Jag måste skala bort en stor del av det ansvar jag hela tiden bär på mig.

Vad det innebär för förändring i mitt liv vet jag inte, jag vet bara att jag inte kan fortsätta så här och överleva.

Jag hoppas bara på en total förståelse från min omgivning jag vill, från djupet av mitt hjärta, tacka Cattis som ställde frågan till mig – tack för att du finns där och fick mig att vakna.

Nu är det dags att vända skutan och se om jag kan ta mig runt den här väggen. Och jag vet att jag inte kan göra det ensam. Synd bara att jag är så jävla dålig på att erkänna för mig själv när jag inte mår bra. Nu har jag i alla fall gjort det. Alltid något.

Kram.

P.S. Till er som känner att ni vill ”skälla” på mig och säga åt mig att ta mig i kragen och växa upp eller liknande, gå och dö. Försvinn ur mitt liv. Genast.

 

Generationsskifte i regeringen

För ett tag sedan så flyttade alltså jag och Cattis isär – inget som någon hade väntat sig, inte vi heller.. men så blev det och livet blir inte alltid som man tänkt sig (blir det någonsin det?).

Nu har jag flyttat ihop med en annan tjej, Malin. En ung virrpanna som hatar när man diskuterar saker med henne innan hon vaknat till ordentligt samt om man gör det när hon blivit trött på kvällen  igen (så i realitet blir detta typ att man kan diskutera saker mellan 14 och 17 varje dag – inte helt sant men i alla fall).

Så vem är Malin då? Hm.. vad  ska man säga utan att säga för mycket (alltså utan att hon blir förbannad och hugger mig med en gaffel efter att hon läst det här). Hon är en glad och munter tjej på unga 20 år (japp! hon är massa år yngre än mig – jag bryr mig inte och om det stör dig så fuck you). Hon har en liten kille på ett år (André) och hon har börjat utforska brädspel (även om hon har lite svårt med segdragna spel så är komplicerade och tunga spel inget hon är rädd för att ge sig in på).

Så hur funkar det att som 35-åring bo med en som bara är 20?  Det är självklart en viss generationsdifferens mellan oss – till exempel så föddes ju damen i en tid när mobiltelefoner var en mer eller mindre självklarhet för alla och internet inte var något som inleddes med en serie höga pipande och låga hastigheter. Det är också skillnader i värderingar, erfarenheter och en massa annat och stundvis kan det vara oerhört frustrerande. Malin är ju fortfarande ung med ena foten kvar i tonåren medan jag lämnade det livet för länge sedan (även om jag har bra kontakt med mitt inre barn).

Men trots de här skillnaderna så går det bra, vi fungerar bra tillsammans och det är inte mycket som vi behöver medla mellan oss för att få det att fungera – kan också vara så att jag inte är så flexibel längre och hon får rätta sig efter mig mycket mer än jag efter henne. Mycket möjligt men i så fall också något som faktiskt inte kommer ändras (jag ändrar ju som sagt inte på mig för någon annans skull – bara min egen, och just nu är jag oerhört nöjd med vem och hur jag är).

Så en del hinder finns – men jag ser det som nyttiga utmaningar och försöker njuta av livet, även om det inte blev som jag tänkt mig. För som sagt – när blir det det egentligen? För faktum är ju att det inte går att ha total kontroll på livet eller sin omgivning – det enda du kan kontrollera är dig själv.

Nu är vi på väg hem från Göteborg och en helg i brädspelens tecken. En  del nya inköp gjordes så ikväll blir det spel! Kram på er där ute och lyckönskningar inför vad nu era liv har planerat för er i framtiden – oavsett vad det må vara.

 

Val 2014 – seger eller förlust?

Nästan halva befolkningen ser valet 2014 som en seger (eller ja, siffrorna säger det). Men är det verkligen en seger när ett främlingsfientligt parti som SD plockar nästan 13% av rösterna?

Innan jag gräver in mig i det här så kör vi lite matematik på det hela (för matte är väl roligt? ja jag tycker det..).

För det första så röstade 83,3% av alla som fick rösta, det är bra faktiskt. Detta betyder att i siffror så röstade 6.108.392 personer. Av de ca 6.1 miljoner personerna så röstade alltså 781.120 personer på SD. SJUHUNDRAÅTTIOENTUSENETTHUNDRATJUGO!

781 tusen personer är så missnöjda med hur vårt land ser ut att de röstar på ett främlingsfientligt parti med tydliga spår av rasism och fascism i sina led – enbart för att få en förändring.

HUR I HELA HELVETE ÄR DET EN SEGER!?

Jag köper att man är missnöjd med invandringen, jag är inte heller helt nöjd med hur den har hanterats den senaste tiden. Jag är för invandring – klart som fan vi ska hjälpa människor som flyr från krig, förtryck och annat otrevligt. Men vi måste göra det på ett bra sätt och inte sätta dem i förorten i typ 10 år för att sen säga ”Ledsen, du får åka hem igen” eller liknande (vi har alla läst om de här fallen i tidningen).

Men att vårt land är så missnöjt att 13% vill rösta fram ett parti som för oss med i alla fall någon historiekunskap närmast påminner om NSDAP (Tyskland, 30-talet) finner jag som ett totalt misslyckande. Att ett parti kan rida på vågen av missnöje och skaffa sig en plats som landets tredje största parti är ledsamt. Så ledsamt att jag blir förbannad.

Så – jag ska försöka mig på att analysera det här lite. Jag tror att en stor del i SDs framgång faktiskt är för att Sverige är så sjukt jävla PK och inget annat parti därför vågat lyfta fram frågan kring invandring. Ingen partiledare har vågat ställa sig i skottgluggen och erkänna ”Ja! Det är ett problem med invandringen”. För det är det. Men problemet är inte att de kommer hit (jag vill vara jävligt tydlig på den punkten).

Så – om vi släpper SD lite och fokuserar på resten av valet. Det rödgröna blocket (Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet) plockade ihop 43,7% medan Alliansen (Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna) plockade ihop 33,2%. Inget av blocken har majoritet utan mellan dessa hamnar SD med sina 13% och Centerpartiet med sina 6,1%. Det här betyder inget annat än att landet är splittrat. Det här är ingen seger. Det må vara en förändring och förhoppningsvis till något bättre men det fanimej INTE en seger.

En seger hade varit om fascismen inte fått 13%. En seger hade varit om ett av blocken samlat ihop minst 50%.

Vi har kanske en rödgrön regering de kommande fyra åren. Men vi har också ett trasigt och splittrat land fullt av missnöje. Och det är inte regeringens sak att fixa det – det är vår sak. Allas sak.

 

Att bli kallad man

Det händer ju, att jag blir kallad för man – som i ”manlig”. Ärligt så vet jag inte riktigt vad jag tycker om det dock. Betyder det att den som kallar mig detta förväntar sig att jag är den som bär de tunga matkassarna hem, byter proppar i proppskåpet och lagar fästet till duschdraperiet när det lossnar?

shopperEller säger de så för att jag är ca 190cm och väger 100kg, är skäggig och har en penis mellan benen som jag tycker om att förvara fuktig och varmt i en tjej då och då?

Vad ligger egentligen begravt i ordet ”man”?

”Ja men du är ju man…” – ja men vad betyder det!? Om någon säger ”Du är ju spelnörd” så vet jag (hyfsat) precis vad de menar.. om någon säger ”ja men du är ju programmerare” så vet jag att det förutsätter att jag förstår mig på programmering (och troligen tror att jag kan bygga en mobilapp som inte bara säger till när mjölken tar slut i kylen men också sköter aktiehandel samt håller koll var deras nycklar alltid befinner sig). Men som sagt, vad förutsätter folk när de använder ordet man – vad är värdet i ordet?

Jag använder prakiskt taget aldrig uttrycket ”han är ju man” men jag säger då och ”det var ju manligt” – när jag gör det så syftar jag uteslutande på stereotypen manligt beteende och jag säger det nästan alltid med avsikten att vara ironisk eller sarkastisk.

Man är ett skitord helt enklelt, det står för något jag inte vill stå för och det borde förpassas in i bakre regionen på en ordbok tillsammans med andra ord som är förlegade. Jag är kille – enda värdet i det är att jag identifierar mig med att vara just det, en kille.

Sen att det faktiskt är jag som lagar fästet i duschen, byter propp och bär de tunga kassarna hem har inte ett skit med mitt kön eller beteende att göra – det är mest för att proppskåpet sitter högt upp över hatthyllan och jag är den enda som når det utan att använda någon form av stege (måste ha en stol dock) och fästet i duschen ptja, jag tycker om att laga saker. Kassarna då? Enkelt – jag är starkare än min sambo. Om hon var starkare än mig så hade fan hon fått bära.

Men andra argument då? Är jag man för att jag är skäggig som en rysk sjöman eller för att jag är bufflig och grov (nej, inte min penis – min personlighet är grov). Helst inte – jag vill inte bidra till stereotypen ”man” på något sätt. Jag vill inte kastas in i det facket heller. Jag vill bara ha EN stämpel på mig: ”Jag”.

Jag är den jag trivs med att vara. Det gör mig inte till en man, det gör mig till mig.

 

 

Plågad själ

Att fungera som jag gör är oftast fantastiskt – min värld är alltid vacker, spelar ingen roll om det är krig i den, kravaller i Malmö eller om regnet öser ner. Jag hittar alltid guldkornen som får mig att le. Jag ser alltid ett ljus i mörkret – på något sätt om än kanske inte med en gång (så ja, jag har dåliga dagar jag med).

Så hur fungerar jag då? Jo jag är en gränslöst kreativ människa. Jag vill alltid skapa och gärna skapa nya saker hela tiden. Jag blir snabbt uttråkad och jag är skitdålig på att hålla deadlines. En del dagar får jag absolut ingenting gjort för inspirationen infinner sig inte. Det gör att jag ibland kan spendera en hel dag på jobbet och göra ingenting alls. Andra dagar jobbar jag så snabbt så jag på en dag vad som i normala fall hade tagit tre.

När jag är ute och går så ser jag ”allting” – jag noterar det där tuggummit som någon trampat ner i asfalten, jag märker att mattan utanför ICA ligger 15cm åt sidan mot igår – jag märker dina nya örhängen. Jag lägger märke till i stort sett allting, kommer inte ihåg allt.. men för stunden så ser jag det.

Det här gör också att jag har miljoner saker på gång samtidigt i huvudet. För att få ordning på det så gör jag annat som inte kräver tankeverksamhet (till exempel ritar eller spelar något spel). Det här gör också att jag glömmer bort saker hela tiden (jag VET att jag lovade att gå ut med soporna men så fick jag syn på den där skruven som av någon anledning låg på katternas klätterställning och sen gick det tre sekunder och jag kom på PRECIS hur jag ska göra det där viktiga i mitt arbete och va? vilka sopor?).

Rätt ofta så försvinner jag också in i min egna skapande värld. Du kanske tycker att jag bara sitter och spelar ett enkelt spel men för mig är det ett sätt att fungera. Koppla ifrån hjärnan samtidigt som jag ändå gör något som jag trivs med – skapa. Allt i mitt liv handlar om att skapa. Mycket därför jag hellre lagar saker än kastar och köper nytt. Också därför jag ska bygga om bordet vi har på framsidan istället för att kasta det och köpa ett som passar in.

Min värld är kaotisk, hela tiden. Men jag funkar bäst när det är så. Struktur och riktlinjer håller mig fången och gör att jag slutar fungera. Jag är en skapande person och jag behöver frihet att springa runt och skapa det som behövs skapas just då. Det är då jag fungerar som bäst. Andra fungerar bäst om deras dag är inrutad med tydliga strukturer och rutiner. Jag gör inte det.

Det viktigaste för mig dock är att Du förstår att det är så här jag fungerar och att jag tillåts att vara den jag är. För jag lovar – jag är inte till glädje för någon om jag tvingas in i ekorrhjulet där jag inte lämnas utrymme att ge uttryck för mig.

Vet inte riktigt vad jag försöker säga – egentligen ingenting, bara skriver av mig lite.

Nu ska jag rita lite – problemet är väl bara att jag inte riktigt vet vad…

tree of knowledge

 

Ditt kön och du

Varning: Innan du läser det här inlägget vill jag varna för att det förekommer en del explicita saker i den, detaljer om mitt sexliv och annat som en del av er kanske inte vill ta del av. Sluta läs här om det är så – annars, fortsätt men kom inte och säg att jag inte varnade er.

På bussen till jobbet idag så snurrade den här artikeln förbi i mitt flöde på Facebook: http://www.huffingtonpost.com/jenny-block/lets-clear-up-some-lies-youve-been-told-about-vaginas_b_5692556.html?ncid=fcbklnkushpmg00000046&ir=Women

Den tar upp en del riktigt viktiga saker om en kvinnas kön – jag tänker inte citera den det minsta utan tycker du ska läsa den själv (men gör det efter att du läst mitt inlägg). Att jag skriver om typ samma sak är helt enkelt för att jag vill ge min syn på det – som vanligt.

Så, ditt kön då. Vi börjar med grunderna – ditt kön är till för dig, ingen annan. Du kan självklart låta andra pilla på det men det är fortfarande där för din skull – annars hade det ju suttit på någon annan.

Ska poängtera också att jag enbart tänker fokusera på de sexuella bitarna med kön just nu – även om det helt klart är långt från allt ett kön är till för eller kan användas till (man kan ju om man vill måla tavlor med det också men känns onödigt att täcka upp det här).

Så – det är till för dig, din njutning. Någon annan kan assistera dig med den här njutningen – och förhoppningsvis få lite njutning själv. Personen kanske kan få ännu mer njutning om du också pillar på den personens kön – vore ju bra liksom. Ge och få.

Så – hur ska ditt kön se ut då? Ptja vad sägs om att det ska se ut som Du vill? Notera nu – inte som du vill för att du tror att andra vill ha det så utan verkligen för att du vill för din egen skull. Det här är ganska svårt att särskilja. Vill jag något för att jag trivs med det utan att trivseln kommer ifrån att jag slipper oroa mig för att andra inte ska tycka om det?

Jag har haft många i min säng (eller varit i deras, sak samma) där jag upptäckt att de inte gärna låter mig varken se, lukta eller smaka på något som är under halsen – än mindre under naveln. Jag har alltid lyckats komma på varför och det har uteslutande varit för att de tror att de inte ser/luktar/smakar bra nog. De har alltid haft fel. Det är dessutom inte deras egen åsikt utan andras. En åsikt de fått påtvingat sig från antingen andra partners (inte troligen) eller från en medialt skapad åsikt som väldigt få egentligen står bakom men som också väldigt få öppet ställer sig emot.

En fitta (till exempel) ska inte smaka jordgubb. Den ska inte smaka något annat än just fitta. Faktum är att jag personligen tycker att den smakar bäst om den inte är precis nyduschad (då smakar den nämligen inte speciellt mycket alls – näst intill inget). Självklart ska man hålla god hygien och ett underliv som inte tvättats regelbundet kommer både lukta och smaka något som man gärna håller sig ifrån. Men hur ska man då tvätta sig om man är tjej? Ptja, jag har ju ingen egen erfarenhet där men jag har ändå lyckats läsa till mig lite om den här saken och vatten – vatten är fullt tillräckligt för att göra rent med då den faktiskt har ett väldigt avancerat system för att hålla sig själv ren. Det har penisen också – så där räcker det också med vatten.

Tvål mina vänner – torkar ut och kan irritera området mer än vad det gör nytta.

Om vi ska gå till behåringen då – det växer ju faktiskt hår där nere, massor på en del (som på mig för att vara ärlig men vafan, det växer ju hår överallt på mig utom kanske mitt på huvudet).

Hur ska man raka sig? Vad sägs om att raka sig på ett sätt som man känner sig bekväm med? Om jag fick bestämma så skulle min tjej gärna spara lite, jag tycker det är mysigt att pilla på de där små hårstråna. Rakat helt och hållet känns för mig lite förpubertalt för att vara ärlig. Men om du vill ha det helt rakat så fine, raka på. Men raka dig inte för att någon annan vill det (det finns ju en balans här – du kan ju raka dig för att du vill göra det för någon annan men gör det aldrig om du själv inte är 100% bekväm med det). Ditt underliv är som sagt till för dig – ingen annan. Så endast Du bestämmer hur det ska se ut där nere.

Utseendet i övrigt då? Ja alltså, alla människor är olika och därför är också alla kön olika. Jag tänker inte gräva in mig för mycket i det här men tänkte i alla fall säga att om du är med en partner som hänger upp sig på hur ditt kön ser ut, hur du rakar det och liknande så kanske, kanske du är med fel typ av partner. Din partner har kanske fått för sig att ditt kön tillhör honom/henne – i så fall behöver det redas ut omgående innan personen får för sig att hela du är en ägodel.

Ta hand om ert kön – så tar ert kön hand om er 😉

Rakat eller inte?foto: Sarah Sadowski (lånat utan att fråga, skäms Daniel!)

 

 

Rädslan för snopp i ändtarmen

Jag kommer aldrig förstå den rädslan – lika lite som jag kan förstå rädslan för spindlar. Visserligen blir jag själv ibland rädd när jag överraskas av en spindel på handen eller liknande och gissningsvis skulle jag nog reagera häftigt om jag plötsligt skulle drabbas av en snopp i stjärten. Men – det lär ju knappast utan någon form av förvarning, så varför vara rädd för det?

Homofobi – en psykologisk gåta för mig. Men låt oss bena ut det här lite, eller snarare, låt mig spy mina tankar kring det här fenomenet över er läsare.

För det första så förstår jag inte alls varför en del bryr sig om vad andra gör i sovrummet. Vad spelar det för roll vad Klas och Ingmar gör med varandra i deras säng, om de stoppar snoppen i stjärten på varandra eller om de tycker om att kasta tennisbollar mot varandras pung. Vem – bryr – sig – egentligen? För om det nu är så att en himla massa personer faktiskt bryr sig, hur många går runt och bryr sig om vad JAG gör i sovrummet? Tro mig, det har förekommit saker i mitt sovrum som inte är så väldans naturligt (det är väl det största argumentet mot homosexualitet – att det inte är naturligt).

Och vad är egentligen naturligt med människor? Har inte vi typ gått ifrån hela naturen vad gäller beteende och sätt att leva? Visst, vi är fortfarande djur och styrs av typ samma drifter som dem men kom igen… jag smyger inte runt i buskarna och överfaller min mat som jag sen släpar med hem alternativt letar efter något som dött i vägkanten. Nej, jag hittar min mat i frysdisken. Inte så jävla naturligt det heller. Så alla som tycker det är fel med homosex för att det är EMOT naturen ska kanske ge sig ut med spjut nästa gång de ska ha en grillning (och sen ge fan i chilikryddan eftersom den, faktiskt, är ett gift).

Så, kan vi komma överens om att argumentet om att homosex inte är naturligt inte är applicerbart på oss människor? Eller någon annan ras för den delen heller eftersom INGEN har homosex för att fortplanta sig utan för NJUTNING. Ska vi hårdra det så är ju annars sex med kondom också jävligt onaturligt, eller oralsex (en kuk, den lem vi KISSAR med – har INGET i munnen på vår partner att göra.. enligt naturen i alla fall).

Men – för att byta ämne men ändå stanna inom stjärtsex (för det är ju just det, stjärtsex.. för det är fan inte många som klagar på om man ser två tjejer tillsammans – det är ju sexigt). Pride – tänkte jag gå till. Jag läser en hel del om folk som klagar på att Pride ens finns. Oftast är dessa killar som är heterosexuella (de föredrar alltså att stoppa sin snopp i en hona – en del gör det även analt på sin hona ÄVEN om det inte är naturligt). Men jag tänkte inte försvara Pride i mitt inlägg (det borde inte behövas heller) utan jag tänkte ta upp ett inlägg jag läste på Aftonbladet idag (skrevs den 31a juli).

Stackars kränkta vita heterosexuella man.

Det jag reagerar mot här är att han (Torbjörn Ek) endast går på VITA heteromän. Inte gula, rosa, svarta, bruna, röda eller vad vi nu kommer i för fantastiska färger, utan just VITA. Varför? Är det så att det bara är vita heteromän som är emot Pride? (nu menar jag givetvis inte ALLA vita heteromän och jag tror inte Torbjörn gör det heller). Någon heterokille från säg Lybien är säkerligen emot Pride han också.. Så sluta dela upp oss heteromän i färger ENBART för att väcka debatt och provocera. Snälla. Det är så jävla 2012.

Skärp till dig. Det är inte synd om dig. Du och de dina har inte behövt kämpa i hundratals år för rätten att älska den du vill, rätten att bilda familj som alla andra eller för att till­åtas bli föräldrar.

Nej, helt rätt – INGEN heteroman har behövt kämpa i flera hundra år för rätten att knulla med vem ha vill. De flesta har inte levt så länge. Något jag nämligen blir trött på i den här debatten är att vi tydligen ska ta ansvar för vad våra förfäder gjort under alla år – ledsen, men det kan vi inte. Vi var inte med. Tro mig. Jag föddes 1979 och blev sexuellt aktiv 1996. Visst kan jag vara tacksam för att jag inte behöver kämpa för mina rättigheter men det är heller inget som jag kan straffas för. Det ÄR synd att män idag ska behöva kämpa för rätten att stoppa sin snopp i vilken karl de vill (så länge den tilltänkta karln är med på det naturligtvis). Pride är en bra manifestation för att upplysa folk om att det här är fullt naturligt. Att det handlar om sex, kärlek och inget annat.

Men sluta dra upp historien, ingen av oss var med och påverkade under tiden. Den enda tid vi kan påverka är nu och framåt. Kan vi fokusera lite mer på det?

Och så vill jag slutligen be om ursäkt för att mitt inlägg var så fokuserat på snoppar i stjärtar – jag tycker absolut det är lika viktigt att tjejer ska få stoppa sina fingrar i vilken fitta de vill också (om.. alla inblandade är med på det givetvis).

Slutligen – tvätta er efter analsex, det är sjysst mot er partner.

Torbjörns inlägg på Aftonbladet

 

Kroppsfixering

Kommer på mig själv ibland med att spana in mig själv i spegeln – och oftast är jag rätt nöjd men den där magen… jo den kunde allt behöva en omgång..

Men  är det för min egen del jag inte är nöjd eller är det (om än inbillad) kritik från omgivningen som stör mig? Det är i sanning båda delar. Som ung 20-åring så hade jag en kropp som helt enkelt var vältränad, låg på ca 80kg och kunde springa en mil (ok ok, jogga en mil). Idag är jag 35, väger 100kg och kan inte ens springa 100m utan att dö av det. Vill påpeka att jag inte är fet (även om mitt bmi säger att jag är på gränsen till det, har 28.3 och 30 är fet) utan hyfsat välbyggd – med bonus på magen. Men när jag ska ut så är jag otäckt medveten om att jag klär mig för att se smalare ut än jag egentligen är – jag har alltid en obehaglig känsla i kroppen när jag ska bada i bar överkropp. Och jag vet att jag inte borde ha det.

Men var kommer då de här idéerna ifrån, vår fixering av hur vi borde se ut? Svaret är enkelt – från oss själva. Nu kommer ni säga att det beror på samhället och det ideal som till exempel reklamen skapar. Men det är VI som är samhället och det är VI som skapar den här reklamen. Det är VI som låter den påverka oss. Vi är fixerade vid vårt utseende och vi är fixerade vid andras utseende. Jag har inga problem med att erkänna att jag tittar en extra gång på en tjej som (enligt mig) är snygg eller sexig.

Så dessa ideal då.. alla killar ska se ut som Brad Pitt och alla tjejer ska se ut som Angelina Jolie (tror de två är vanliga exempel, om inte så vet ni ändå vad jag menar). Men hur många ser egentligen ut som dem? Jag gör det då inte. Och hur många attraheras av de två när det kommer till kritan?

becksJag har försökt läsa mig in lite i olika diskussioner där samtalet kretsat kring ”duger jag?” samt ”vad tycker ni om min kropp, är jag tjock?” och liknande. Överlag så kommer det alltid in ”du ser ju inte ut som Brad Pitt direkt” men de svaren får också en drös av svar mot sig som säger att Pitt inte alls är vad de tänder på. Så var kommer de här idéerna ifrån? Var började dem? Är det här vi ska skylla på affischerna från H&M? Vi kanske ska det – men är det inte också att förenkla det lite, att skjuta ansvaret över på någon annan?

Visst påverkas man av att varje dag bombarderas av information av det här slaget – men vi HAR ett val att vara större än så. Vi har ett val att själva påverka vår omgivning med ett motsatt budskap – att vi duger som vi är. Att vi är sexiga med vårt överskott av bukfett (eller ren brist på i vissa fall). Att kurvor är fint, att tunnhårighet är stiligt eller vad det nu må vara. Nu kommer också flera säga ”men intelligens och humor är ändå viktigare” (jag gör det själv då och då) men det är egentligen helt förgjort att använda såna argument. Det är lite som att angripa ett argument som ”stridsvagnar är farliga” med ”ja men blommor är inte det”. Om en person är osäker på sina fysiska attribut så ska man kanske inte vifta bort det med att säga att det vägs upp av deras fantastiska personlighet utan istället vara helt ärlig och kontra med typ ”ja dina bröst hänger lite men vet du, jag tycker det är sexigt och vackert och jag skulla knulla dig här och nu om det bara vore lagligt”. Önskar jag gjorde så också, hela tiden.

I det stora hela har vi alltså ett väldigt stort samhällsproblem som inte bara gäller huruvida vi är tjocka eller inte – utan helt enkelt om vi duger som vi är eller inte. Och det här problemet börjar i tidig ålder.

Jag ser ofta hur vuxna prompt ska köpa tjejkläder till tjejer och killkläder till killar. Tjejer kan absolut inte ha byxor med lastbilar på – eller gud förbjude LEKA med lastbilar. Samma för killar, men då är det ju givetvis blommor och dockor som är det förbjudna. Jag är själv inte helt befriad från att tänka så. Ofta när någon frågat om de kan låna byxor till sin son hemma hos oss så har jag valt bort alla Tovas byxor som råkar ha en blomma eller rosett på sig, inte för att de varit rosa (oftast är de faktiskt gröna eller annan ”neutral” färg).

Ska citera en vän som berättade om en sak för mig idag – tänker lämna källan okänd samt att jag fixat namnen i berättelsen (det gör den inte mindre sann dock).

Min systerdotter är 5 år .. Vi va hos min bror en kväll och både Maria och Linda blötte ner sig för de regna. Min sotter tog glatt på sig Johans kalsonger och kläder , men Linda min systerdotter totalvägrar. För man kan inte ha på sig ngt som hör till en kille när man är tjej. Hon lipa som en stucken gris. Så hon fick låna kläder av Sofia på 3 år .. Som är som en 2 åring i kropp Systerdotterns förklaring va att hon sett de på tv.

Vilken bild får egentligen barn av omvärlden, av oss? Den här Lindas föräldrar kan ju inte hindra att hon påverkas av omvärlden – men de kan se till att väga upp för de budskapen och få henne att inse att man visst kan klä sig i ”killkläder”. Ansvaret ligger hos oss helt enkelt. Men även TV och annan media.

Nu går det ju tacksamt framåt – vi ser mer och mer normala modeller och det har även börjat dyka upp dockor som ser normala ut, där brösten inte pekar mot månen utan faktiskt har påverkats av gravitationen. Jag blir glad varje gång jag ser det.

Så hur löser vi det här nu då? Jag tror vi måste börja från början och lära våra barn att de och andra barn är bra precis som de är, för vilka de är – inte för hur de ser ut eller vad de har på sig. På sikt kanske vi då inser att vi också gör det (eller med tur så lär våra barn oss det).

Hoppas vi ses på stranden i sommar – och jag hoppas att du vågar ge dig ut och möta solen med bar hud. Vill också säga att det ÄR ok att vara fåfäng – men var det för din egen skull, inte för din osäkerhets skull. Det finns en skillnad.

showerHär är en bild på mig, i duschen dessutom. Så ser jag ut – och jag är rätt nöjd.

 

Fotouppdrag: Sorg

Strax över två timmars promenad resulterade i lite bilder från kyrkogården i Tibro. Sorg var dagens uppdrag (samt värme men den lägger jag upp om en stund). Förslaget ”sorg” kom från Anna.

IMG_1505

 

Fotouppdrag: Skrotbil

Den planerade skrotbilen var övertäckt av presenning och omsorgsfullt inlindad i rep så jag fick gå och hitta en annan – och sprang på den här skönheten (registreringsplåten är bortredigerad).

Skrotbilen var på förslag från Marianne (svärmor).

IMG_1490 IMG_1492 IMG_1494 IMG_1496

 

Fotouppdrag: Myrstig

Första fotouppdraget var myrstig (förslag från Angelica) – det var svårt att hitta just en myrstig så här tidigt på året men lyckades i alla fall hitta några myror.

IMG_1403

IMG_1393

 

Hopp om mänskligheten

Den här månaden har varit problematisk på så många sätt att jag många gånger velat kyssa ett hagelgevär. Mest har det varit det ekonomiska.

givingpeopleRäddningen kom av att jag svalde min stolthet och bad Giving People (tidigare Matkassen) om hjälp där jag helt enkelt förklarade att visst har jag jobb, men ingen lön än – att plånboken svalt och kylen grät. Jag fick svar att de skulle kolla på mitt ärende och se om någon kunde hjälpa mig – de förklarade att de nyligen hjälpt en annan i mitt område och att det därför kunde ta lite mer tid än vanligt innan hjälp kom igång, detta var sanning med modifikation.

Dagen efter att jag fått kontakt med dem så får jag ett SMS från en ung tjej i Tibro – hon ville hjälpa mig med mat och hade fått mitt nummer från GP. Vi kom överens om att ses på eftermiddagen utanför ICA och där lämnade hon över en välfylld papperskasse med diverse mat (bland annat fläskfilé). Vi kan väl lätt säga att jag var mer än nöjd med det bidraget och trodde faktiskt att mitt ärende var över – jag hade fel.

Dagen efter det hör en annan kvinna av sig och vill också mötas utanför ICA – möter upp henne och hon lämnar över tre matkassar med så mycket mat att jag behövde hjälp att bära hem det… Vid det här laget hade jag svårt att greppa hur mycket personer runt om mig var villiga att göra för andra. Och det var inte slut än…

Morgonen efter så får jag ett SMS från en herre i Tidaholm som vill komma förbi med mat, han undrar snällt vad som behövs och jag förklarar ödmjukt att det som saknas är typ frysvaror. Han kommer förbi redan samma dag och lämnar över två matkassar med fiskpinnar och annat – plus en kasse med kött, korv och annat då han jobbar på ett slakteri.

Tre dagar, sju kassar med mat. Varken kyl, frys eller skafferi var speciellt tomt längre.

Återigen dagen efter så ringer en person – den här gången säger jag att jag faktiskt fått en massa hjälp redan, vilket tas emot med att jag nog behöver dagligvaror som mjölk i alla fall – och det behövde jag ju. Vi möts vid Netto och jag får gå med runt och handla. Slutar med en kasse mjölk, tvättmedel och annat.

Fyra dagar, åtta kassar med mat. I varje ”leverans” så ingick också en godsaker som chips, choklad och dricka.

Jag har nog aldrig varit med om att främlingar hjälpt mig så enormt mycket. Och notera att jag är oerhört tacksam, från djupet av mitt hjärta.

Men i alla fall – mitt inlägg handlar inte egentligen om vad jag fått eller hur tacksam jag är. Mitt inlägg handlar om Giving People och vilken enorm hjälp de är för personer som tillfälligt behöver det. Och hur jag tycker att alla som har möjlighet att hjälpa andra borde gå med i deras nätverk. Jag ska göra det. Saken är att man hjälper till med det man kan och vill, och det är inte en fråga om att skänka pengar till en organisation som sedan bränner den på löner – nej, med GP så köper du helt enkelt mat eller kläder och annat till en familj som behöver och betalar det ur din ficka – på så vis vet du att pengarna du bidrar med faktiskt går till något bra.

Slutligen – två dagar efter sista kassen så trillade det in ett anonymt brev till mig med ett presentkort värt 500kr på ICA Maxi i Skövde.

Tack Giving People, tack alla som är med i deras nätverk och ett speciellt tack till er som hjälpt just oss.